Mamma till Keylah

Några av er kanske undrar varför jag har börjat gå till en terapeut, vad det innebär och vad jag får för hjälp?

Jag har vart öppen med hur jag mår, att jag är väldigt trött och orkeslös, får ångestattacker och har en depression som drar ner mig hela tiden. Vilket gör att jag inte kan känna glädje i allt jag gör, ingen lust, ingen motivation, tror inte på mig själv och dessutom är jag just nu inte världens bästa mamma, dotter eller vän.

Jag har nått till den gränsen att jag behöver hjälp för kunna må bra och funka i vardagen tillsammans med utomstående. För att orka göra mitt jobb, va mamma och alla måsten som ingår i vardagen, laga mat, handla, städa, diska, mm. Hade jag inte haft barn eller jobb hade jag bara legat i soffan dag ut och dag in. Inget lockar mig.

Anledningen till att jag mår som jag gör är många olika. Dom sista åren har jag gått igenom en mängd motgångar gällande ekonomi, arbete, boende, vänner, familj. Ja i princip allt har gått emot mig. Pga min depression som gör att jag får ett dåligt beteende och inte har någon ork till något. Jag tänker en sak, känner en annan, kämpar mot mig själv och är inne i någon slags kamp med mig själv 24/7. Orkar mig för allt, ältar sånt som hänt. Osv. Jag har gått igenom mycket i mitt liv, som jag inte kunnat bearbeta. Allt har jag lagt i ryggsäcken och nu är den full. Jag orkar inte känna mer, orkar inte gråta, får ont i kroppen, i själen och allt går i en ond cirkel. Min kropp och själ säger stopp.

Sen jag blev gravid blev allt mycket tuffare, att stå på sina egna ben och vilja göra det bästa för sitt barn. Att samtidigt gå igenom en graviditet som man vill njuta av men inte kan för att man blir lämnad, dömt och ensam. Jag har fått kämpa. Och när jag fick barn blev ju ansvaret ännu större och inte mycket har jag fått njuta. Mycket har förstört, både från andra och pga mig själv. Min pappa dog, vi var tvungna att flytta, jag skulle hitta jobb, jag hade inga nära vänner kvar, soc, advokater och rättegångar tog upp onödig tid. Den värsta tiden i mitt liv. Jag hann aldrig förstå att min pappa var borta, det har jag inte än. Alla slog upp murar, stängde in sig. Jag har bara tänk och tänk och tänk. Och nu känner jag igen mig så mycket från min pappas beteende, när han var djupt deprimerad. Och det är det som fick mig att inse att jag behöver hjälp. Det här är ingen lek. Jag mår skit.

Min dotter är viktigast. Allt annat kan jag leva utan. Det har jag insett. Att lägga tid på onödiga människor och onödigt tjafs är slöseri med tid och det har förstört mig som människa. Nu vill jag inte prata, vara mig själv och få vara ledsen om jag är den. Nej för ingen vill se, ingen vill höra. Så jag håller det för mig själv för i slutändan är det bara jag som kan fixa det här.

Jag går nu på KBT, hos en terapeut på Huddinge sjukhus. Gått 3 gånger. 1 gång i veckan 1 timme. Vi pratar mycket om nuet och försöker hitta dom saker jag gör som jag skulle kunna göra på ett annat sätt, till det bättre. Hon ska hjälpa mig att bryta onda cirklar och hitta ett bättre beteende. Så vår vardag ska funka och för att jag ska orka mer och få mer energi. Vi har ju nyligen börjat så har inte kommit så långt men sen kommer jag få uppgifter varje gång. Känns iaf bra att jag har börjat någonstans för jag egentligen behöver en psykolog men det kommer jag fortsätta med efter det här.

Har ni några frågor gällande detta så tveka inte att fråga!