Detta eviga letande efter lägenhet och arbete..

Jag har läääänge kämpat för att hitta en egen bostad och efter ett arbete. Det är sjukt svårt att hitta! Hur mycket ska man behöva kämpa? Jag försöker på alla sätt som går, men nope, ingenting får man. Lägenhetsbrist, arbetsbrist. VAD FAN GÖR MAN DÅ? Sätta sig på gatan och tigga? Det är ingen alternativ för mig som har barn iaf! Dock vill ingen se, ingen vill höra, ingen kan hjälpa. Man måste blotta sig själv och berätta om hela ens historia för att någon ska reagera. Kanske är det ingen som reagerar då heller. Just nu hyr vi ju en lägenhet i andra hand i Haninge och Keylah går på en förskola i Brandbergen som vi älskar! Jag vill verkligen att hon ska få gå kvar där eftersom vi redan har bytt en gång och vi är så himla nöjda med denna och det är inte lätt att hitta en bra förskola. Så jag kommer verkligen kämpa! Innan vi flyttade hit bodde vi hos min pappa, som gick bort förra sommaren, då vändes livet upp och ner och vi fick många prövningar emot oss. Som tur var fick vi denna lägenhet 2 dagar innan  vi var tvungna att flytta från pappa hus som blivit sålt. Så det är jag evigt tacksam för! Men dock får vi bara bo här till Augusti och sen har vi ingenstans att ta vägen. Jag letar på alla sidor som går och söker dom lägenheter som vi kan få. Men har inte fått komma på en enda visning. Vill ju så klart ha ett första hands kontrakt så vi slipper flytta runt. Men det är ju fan omöjligt! Hur gör man? Har man inget jobb raderar dom dig direkt, har du ingen fast anställning får du inte ta lån. OSV. Omöjligt. Och för att få en bostad måste du har jobb, vilket jag inte heller har och inte verkar få fast jag söker hela tiden, gått ut med cv och verkligen försökt. Till slut tröttnar man men ge upp kan man inte göra när man har barn. Livet är ett evigt kämpande efter något omöjligt. Jag behöver en räddare. Har idag skriver till flera privata fastighetsägare som har lägenheter i Haningeområdet. Så vi får se vad som har att komma med. Vissa har ju även sparkonton man kan öppna för att få förtur så har mailat och frågat angående det också. Det är så otroligt svårt.. Jag ser ingen utväg. Vad gör vi efter Augusti? Jag är så otroligt less på allting. Att behöva kämpa och stressa och oroa sig för allt varje dag.