Kollade nyss igenom lite ”gamla” bilder och insåg hur mycket jag saknar hur livet såg ut för typ ett år sen. Keylahs första år var fullt med glädje, goda vänner, utflykter, dop, kalas, kärlek och mys. Saknar alla vi hade omkring oss då, alla samtal, alla minnen. Alla fina barn som var Keylahs kompisar. Jag mådde så mycket bättre då, gjorde så mycket mer och hade vänner som brydde sig. Dessutom saknar jag min hemort som jag bott på hela mitt liv, Hökarängen. Vårt hus, trädgården man bara kunde gå ut i när man ville, Keylah som badade i poolen, alla parker som fanns i närheten, fina gångvägar, nära till allt, speciellt min familj. Det känns tungt att ha flyttat från gatan jag bott på sen jag var liten. Stället jag kan utantill, där jag kände mig trygg, där jag kunde va mig själv, ett underbart ställe. Åh vad jag saknar det! Och Keylah fick bo där hela sitt första år och vi har så mycket minnen från den tiden. På sommaren kunde vi bara gå ut och sätta oss på en gräsmatta vid en park och ha med oss matsäck och bara njuta. Allt var så svårt men ändå så lätt. Jag hade mycket att leva för.
Nu har jag min älskade dotter, den viktigaste. Och min familj, nya och gamla vänner. Mycket är bra nu också. Men det blir aldrig som förr. Allt blev fel. Och på vägen förlorade jag så många. Något jag kommer sörja över resten av mitt liv.
