Att vara ensamstående mamma

Som texten lyder på min header och som ni säkert vet, ni som läser min blogg, är jag ensamstående mamma till min dotter. Alltså, hon bor med mig, jag tar hand om henne och försörjer henne, jag köper allt hon behöver, tar henne till läkare om det behövs, vabar om hon är sjuk, gör aktiviteter, firar alla högtider, fixar hennes kalas, osv. Hon träffar sin pappa regelbundet, på helger då han kan, så hon har sin pappa och dom har byggt upp en bra relation, men vi är ingenting, förutom Keylahs föräldrar och ibland kan vi umgås och hitta på roliga saker tillsammans med Keylah och hennes syskon för hennes skull. Vi har haft våra fighter och hatat varann, men lagt mycket bakom oss och gått vidare för våran dotters skull. Vilket har gått väldigt bra. Inget är perfekt och vi har fortfarande våra motgångar och kommer inte överens om allt, men vi vet ungefär vart vi har varann och vill båda Keylahs bästa, och det är att få ha bra kontakt och umgänge med båda sin föräldrar.

Mycket har ju förändrats sen Keylah föddes och var liten, då jag aldrig kunde släppa kontrollen över henne. Lät henne aldrig vara själv med någon annan för att jag var så orolig. Ville alltid vara med henne. Vilket blev fel då hennes pappa också ville vara med henne själv ibland och jag tog på mig för mycket när jag faktiskt fick andas ut och göra något annat för en stund. Men det har jag släppt på helt och låter över mycket ansvar på hennes pappa och mormor som är med henne mycket och då kan jag nu tex åka iväg till min terapeut som är viktigt för mig och även gå iväg och träffa vänner och göra roliga saker, handla, mm. Vilket är en stor lättnad och något som alla föräldrar behöver för att orka. Men trots den hjälp jag får och den tiden hon är med andra nära, så är jag med henne mest och det är inte alltid lätt att vara ensamstående. Jag har fått kämpa sen jag visste att det låg ett litet barn i min mage. Verkligen konstant. Vilket har gjort mig väldigt trött, orkeslös och deprimerad. Jag blev själv när jag blev gravid, bodde hemma, hade inget jobb och mina föräldrar blev inte direkt glada över nyheten. Men jag bestämde mig för att ta emot gåvan och kämpa för mitt barn. Jobbade tills en månad innan hon var beräknad. På 2 olika förskolor, som vikarie. Sökte jobb i andra månaden och i femte månaden och fick jobbet båda gångerna, vilket gjorde att jag fick en bra föräldrapenning, som var målet för att klara mig. Jag lyckades med det och det är jag glad över. Men samtidigt fick jag stå ut med mycket, hemma, med hennes pappa och mycket annat som gick emot mig. Jag var ensam. Kunde inte vara lycklig för vad som väntade, bara orolig. Vart skulle jag bo? Hur skulle allt bli med hennes pappa? Hur skulle vi klara oss? Ja det är en historia för sig, som jag får skriva ner en annan gång. Men jag slutade här, som ensamstående och på egna fötter. Kämpades för min dotter, vilket jag gör hela tiden.

Men att vara ensam med ett barn är tufft, ett ord som beskriver situationen bra. Otroligt stressigt och tidsbegränsat. För lite tid för varann och sånt man tycker är kul. Då jag har så mycket måsten varje dag som måste göras, handla, laga mat, diska, städa. Som hon ogillar, för hon vill vara med mig, leka med mig. Och det vill jag med såklart. Men som jag knappt hinner. Hon blir ledsen, arg, frustrerad, slår mig, skriker, gråter och sen kan hon skrattade mig rakt i ansiktet när jag blir arg. Och jag förstår henne. Men samtidigt blir allt en ond cirkel hela tiden. Jag kan inte lägga bort sånt som måste göras. Men jag måste ändå försöka ge henne uppmärksamhet och umgås med henne. Det är svårt att hitta en balans. Allt som ska göras, ska jag göra själv. Och om man tänker att man är 2 föräldrar, kan man hjälpas åt och turas om, och någon kan alltid ge barnen uppmärksamhet. Något jag verkligen saknar. Men det måste gå. Man kan inte fly. Fast det är tufft. Varje dag är nästan sig likt, upp tidigt på morgonen, välling, klä på, åka till dagis, sakna hela dagen på jobbet, hämta, handla, åka hem, laga mat, fixa och dona, välling, sova. Men allt man gör blir ett stressmoment. Att handla mat, planera middag och laga middagar är det värsta jag vet. Jag får ont i magen bara av att tänka på det. Var jag ensam skulle inte ens äta för jag tycker det är så jobbigt, men nu har jag barn och vill ge henne bra och varierad kost så jag måste. Men det är inget jag tycker är kul. Tvätta i tvättstugan, och gå fram och tillbaka flera gånger är också väldigt jobbigt med ett barn som ska med. Allt tar länge tid, kräver planering och tålamod. Du kan inte göra som du vill, när du vill, hur du vill. Glöm det. Ta en dusch och göra dig i ordning är ju inte något men prioriterar. Man kan längta så mycket efter små saker, som att duscha, måla naglarna, läsa en bok, kolla på en film. Men det finns inte tid. Man får lägga sig själv åt sidan för all fokus går till ditt barn. Och man blir trött, men blir galen inombords ibland och vill bara ge upp. Men det gör man inte, för ens barn är det värdefullaste man har, som man gör vad som helst för. Och det här med att sätta regler blir också svårt för många. Man är för snäll. Jag är det i många fall. Belönar henne när jag har dåligt samvete, fast jag egentligen inte behöver det, köper saker så hon ska bli glad, som gör mig glad, plockar efter henne, osv. Många gånger blir det fel fast man vill vara snäll. Men ett barn testar och behöver regler och gränser för att inte bli bortskämd, arg och girig. Jag låter henne inte bete sig hur dom helst, då blir hon tillsagd och måste få veta vad som är rätt och fel. Att man inte får slåss, säga vissa saker, kasta och att man ska lyssna på sina föräldrar. Barn har så otroligt stark vilja och kan lätt vinna med skrik och gråt, vilket gör allt värre i längden, man orkar inte ta fighterna och ger upp. Men jag tycker att det är viktigt att sätta gränser, men alla har olika åsikter om tillåtet och otillåtet för barn. Jag tar nog ganska lätt på saker och tycker att barn ska få vara barn och att det blir så himla stelt och tråkigt om man ska göra ”som det ska vara”, sitta vid matbordet osv. Vi gör det som passar oss. Man är också väldigt utsatt som ensamstående mamma i samhället, om man är i behov av stöd för ekonomi och boende så är det svårt att få hjälp. Man får skylla sig själv. Du får inte bo i en ungdomsbostad om du är gravid eller har barn, när det är dom lägenheter unga lättast kan få, soc kräver otroligt mycket, du ska bokstavligen stå på gatan för att få deras hjälp, fast du har barn med dålig ekonomi och bor i ett otryggt hem.

Jag vet att jag låter otroligt hård och ytlig, men så är sanningen, iaf för mig och jag är säker på att fler mammor har det så. Lever med ångest och oro varje dag. Stress, sömnlösa nätter och brist på tid. Inte alla, för många har kanske mer energi än andra, vissa kanske har himla lugna och snälla barn och vissa kanske har väldigt bra tålamod och klarar av rollen som ensamstående mycket bättre. Men jag tror både ensamma föräldrar och två föräldrar kan tänka sig hur det skulle vara om man vår i varandras situationer och det skiljer en hel del.

Men trots det negativa, det jobbiga, det känslomässiga, tuffa med att vara ensamstående så innebär det inte att det bara är något negativt, utan väldigt mycket positivt också. Det bästa med att vara ensamstående är att man får en så otroligt stark och speciellt relation med sitt barn, men himla mycket kärlek och tillit. Man kan varann ut och in, förstår varann, tänker som varann, får rutiner och håller ihop. Som jag har med Keylah. Jag vet precis vad hon behöver och vill ha och vad hon ogillar och tycker är obehagligt. Vi är så läskigt lika och tycker om samma saker, samma maträtter och våran relation är väldigt speciell pga att vi varit med varann hela tiden, gjort allt tillsammans och hon vet att jag alltid finns för henne och vad som helst för henne. Vi skapar våra egna rutiner och lösningar för att vardagen ska fungera, gör saker tillsammans, träffar familjen och vänner, hittar på sånt som hon tycker är roligt. Vi får även sakna varann lite på dagarna när hon är på dagis och jag är på jobbet, vilket jag tycker är jätte viktigt för att sen uppskatta tiden man är med varann, för andras blir det lätt uttråkat och irriterad om man alltid är med varann, 24 timmar om dygnet. Hon är med sina vänner, lekar och lär sig massor och hon älskar det och jag kan rensa mina tankar lite och göra annat, släppa kontrollen och bara vara jag för några timmar. Det behövs.

Det här med att vara ensamstående är något jag börjat tänka på mer och mer då jag känner att man faktiskt har andra behov som vuxen människa, att få vara själv, att få träffa vänner och göra annat än att bara vara mamma. För det är inte lätt. Man klandrar ofta sig själv och tycker man är otillräcklig. Att skaffa barn ett ett stort steg, som man inte alltid tänker igenom så mycket, för att det är ju en gåva och så otroligt underbart, men att sen bli ensam när allt man ville var att ha en familj att dela allt med, kommer alltid vara en sorg. Men det blir som det blir och vill man så tar mig sig igenom det. Vi är starka tillsammans och kommer alltid ha en bra och stark relation. Jag har turen att ha fått en så underbar dotter och turen att få vara med henne så mycket och ta hand om henne så som jag vill och uppfostra henne som jag vill. Jag har en stor och betydelsefull roll och är stolt över att vara hennes mamma och att kunna ta hand om henne fast det är svårt att få det att funka många gånger med ekonomi, boende och relationer. Jag ger aldrig upp, för en dag ska vi ha det så bra som vi förtjänar och en dag ska jag få vara lycklig till 100% och ge min dotter det lilla extra och vara tillräcklig. Jag har drömmar för oss och vi ska nå dit. Tillsammans. Mycket kan förändras under vår liv, så inget går att bestämma till 100%.

Jag älskar min dotter mest av allt, jag skulle gå genom eld för henne, ofta mitt liv. Kämpar gör jag för hennes skull, för att hon ska må bra. Det finns så mycket falska människor här i världen, det har jag insett, men har jag henne så behöver jag ingen annan. Hennes och min familj. Och vänner som älskar oss för dom vi är.

Jag har så stor respekt för alla mammor som klarar sig ensamma med sina barn, och pappor också självklart, dom ska vi inte glömma! Det finns ju pappor som också blir ensamma med sina barn, och det är ju samma sak för er. Vi är alla otroligt starka och ska verkligen vara stolta över oss själva för vad vi gör för våra barn. Att spenderar pengar och sikta på det högsta är inte viktigt för oss, utan att få vardagen att funka, må bra, göra roliga saker och uppskatta det man har.

Alltid min prio 1 ♡